Jag tror det var Vilhelm Moberg som sa att man inte kan göra två saker bra…

… och det ligger nog en hel del sanning i det. Har man för mycket att göra blir det pannkaka av allt. Hellre gör jag få saker riktigt bra, än flera saker halvdant.

Det är nåt sorgligt med en blogg som inte uppdateras. Tyvärr orkar/hinner jag inte posta inlägg i den utsträckning jag hade tänkt mig och jag orkar för tillfället inte skriva så ingående om böcker som jag hade velat. Därför väljer jag att låta bloggen vila på obestämd tid. En vacker dag kanske jag har den tid och energi som krävs för att upprätthålla bloggen, man vet aldrig.

Tack för de som har läst och de som har kommenterat, det har varit riktigt kul.

Nu får jag mer tid åt att läsa era bloggar istället!

 

Blodets livgivande kraft. Magiska handlingar födda ur vidskeplighet.

Jag läser fortfarande Vålnaden går före, Folktron om själen av Eva Carlsson Werle och kan inte låta bli att förundras över faktumet att man så sent som i slutet av 1800-talet samlade upp och drack/förtärde/berörde blodet från avrättade i hopp om att det skulle bota sjukdomar, här i Västergötland. Man trodde att man kunde förvärva den avrättades livskraft genom att dricka dennes färska blod, för livet och själen fanns i kroppsvätskan. Blodet besatt magiska förmågor. Carlsson Werle knyter även an till offerriter i bland annat hednisk nordisk tro, där hon drar paralleller till bloten i Uppsala på 1000-talet och visar hur föreställningen om blodets makt hängde samman med tron om att offrat blod kan skapa band mellan människor och gudar.

Det är fascinerande att se hur synsättet på själen, kroppen och människans plats i tillvaron har förändrats så väsentligt under de senaste seklet. Kanske är det inte konstigt att föreställningarna som gällde för mer än hundra år sedan verkar oförståeliga nu, med tanke på hur samhället har förändrats under seklet som passerat. Tanken svindlar lite – bara jag hoppar ett par generationer tillbaks i tiden, förbi mina föräldrar som ändå har ganska många referenspunkter som stämmer överens med de som gällt för tiden då jag växte upp, till mina mor- och farföräldrar, som växte upp under väldigt annorlunda villkor och med annan uppfattning om världen. Det jag kallar vidskeplighet har en helt annan betydelse för min mormor. När min mor väntade mig (1983) fick hon inte vara i ladugården för mormor när korna kalvade, för då kunde underliga saker hända. Barn och kalv kunde byta plats.

Tänk så annorlunda världen ser ut nu. I dagens samhälle är det helt naturligt att kommunicera med människor från alla delar av världen under en och samma dag. Vi kan googla vår hembygd och hitta färska flygfoton som blottar allt det som var okänt. Vi kan lämna den svenska obygden på morgonen för att anlända på andra sidan jordklotet på eftermiddagen. Vi kan skåda tillbaks i tiden, ut i världsrymden och vi kan se in i de minsta beståndsdelarna.

Om min mormor verkligen trodde att barn och kalv kunde byta plats kan jag inte säga säkert, men samma övertygelse som fick henne att förmana min mor får mig att säga ”peppar, peppar, ta i trä” ibland, eller att spotta över axeln om jag ser en svart katt korsa vägen. ”Egentligen tror jag inte på detta”, intalar jag mig själv, men är det vanans makt som får oss att falla för vidskepliga ritualer, eller är det en djupliggande tro på handlingens magi? Vem vet. Det är fascinerande att se hur dessa ritualer och denna vidskeplighet har ändrats genom tiderna. Vi har väl alla våra små vardagsritualer och vidskepliga handlingar som ger oss trygghet i en tillvaro som är ganska skör.

Vålnader, förbannelser och sadistiska spel…

… läser jag om just nu. Jag har alldeles för många böcker på gång samtidigt, tror jag.

Slutet på mr Y, av Scarlett Thomas, där vi visas i universitetsmiljö och förflyttar oss i tiden till sekelskiftet 1800 – 1900. Tinkturer, dekokter och anderesor. En sällsynt bok som bär en förbannelse. Har läst en tredjedel i maklig takt och är fortfarande intresserad, men kan utan problem lägga boken åt sidan för att göra annat.

Vålnaden går före, av Eva Carlsson Werle, som handlar om folktro om själen. Fascinerande läsning om de föreställningar angående själen, hugen, anden, som styrde livet och vardagen för människor som levde här för hundratals år sedan, vi rör oss både i medeltid och 1800-tal. Lättläst och lagom mycket information, inget som är för svårt att smälta.

Och så läste jag precis ut Fatta eld och Revolt av Suzanne Collins, de sista två delarna i Hungerspels-trilogin.

Du är djupt inne i skogens mörker, ensam i en liten stuga, fast… helt ensam är du ju inte. Osaliga andar, ofredad mark och oförklarliga händelser i Hellbergs skräcknovell.

Idag läste jag skräcknovellen Krafsar och vill hem som Amanda Hellberg författat. Ett slags sätt att bygga upp mod och härda mig inför kommande skräcklitteratur som jag tänker läsa, vekhjärtad och lättskrämd som jag har blivit på senare tid. Krafsar och vill hem är det första jag läst av Hellberg, även om jag har Döden på en blek häst liggande i bokhyllan och önskar att jag hade Styggelsen också. Jag hade höga förväntningar på Hellberg och blev inte besviken. Rysfaktorn i Krafsar och vill hem är hög och skräcken finns där, slickad mot huden som ett tunt lager kall svett.

”Det är en karg och ödslig plats du har valt, en trakt de levande annars brukar sky. Marken häromrking är inte fredad. De svarta träden viskar om det, och bäckens stela vatten. Här vandrar de döda ovan jord, osaliga.”

Ur Krafsar och vill hem.

Hellberg målar upp en miljö som får mig att tänka på bleknade svartvita fotografier, skogslig ensamhet, tystnad. Skräcken här är inte äcklig, den kommer inte med våta ljud och läbbigheter som Ajvide Lindqvist bjuder friskt på i sin buffé av otäckheter (som jag också gillar), utan är mer psykologisk, vemodig och skör. Sorgligt vacker, på något vis. Hellberg låter de döda komma till tals och vi betraktar novellens huvudkaraktär genom en av de osaliga andarnas ögon i vissa scener. Det enkla språket och direkta tilltalet ”du” i dessa scener ger kraftfull effekt. Känslan av de andra, de på de dödas sida av verkligheten, är tecknad med respekt och … jag vill nästan säga vördnad.

Novellen ger mersmak och jag ser fram emot att läsa Hellbergs romaner.

Hungerspelen av Suzanne Collins

Det är egentligen inte så stor skillnad på livet i Distrikt 12 och livet på arenan. Förr eller senare måste man sluta springa, vända sig om och möta den som vill se en död.

Ur Hungerspelen.

Katniss Everdeen ställer upp i de årliga Hungerspelen, ett grymt kuvningssystem som satts i verk av den regering som styr det fiktiva landet Panem, för att rädda sin yngre syster. Trots denna hjältemodiga handling är Katniss ingen idealiserad hjältinna. Katniss är egoistisk, aggressiv och håller ständigt garden uppe, vare sig hon befinner sig i arenan eller hemma i Sömmen.

Collins bygger upp en dystopi där Panem är vad som återstår av Nordamerika efter krig och naturkatastrofer. Jag vet inte hur långt fram i tiden det ska föreställa, romanen visar exempel på fascinerande teknologi och diverse futuristiska skapeler, men även gammaldags livsstilar och arbetssätt. Panem består av tolv distrikt (det trettonde sägs ha förstörts) och en huvudstad, från vilken man styr hela landet. Medan man i distrikten lever under statligt kontrollerade förhållanden och ofta i svält och fattigdom, lever man i lyx och överflöd i huvudstaden. Och varje år hålls Hungerspelen, där de tolv distrikten måste skicka en pojke och en flicka var till tävlingens arena, där de ska slåss tills endast en överlevare står kvar. Hungerspelen är ett straff för tidigare revolter och en påminnelse till distrikten om att de står under huvudstadens makt och måste foga sig i dess vilja.

Jag var lite skeptisk till boken inledningsvis, eftersom själva Hungerspelens koncept är så mörkt och skrämmande, jag menar – hur klarar man som författare av att skriva en bok för ungdomar där just ungdomar ska ta livet av varann, mer eller mindre kallblodigt, i ett sjukt spel arrangerat av en regering? Collins lyckas, tycker jag. Dödsfallen är grova och otäcka i vissa scener, men aldrig glorifierade. Måhända var vissa dödsfall lite snabbt avklarade och lätt bortglömda. Skräcken, däremot, är svår att släppa. Eftersom Katniss är förstapersonberättare i romanen blir dödshotet väldigt påtagligt. Dessutom gör hennes smala perspektiv att man ofta svävar i ovisshet om vad nästa hot kommer vara. Skräcken och rädslan man känner gör att man fastnar i läsningen, man kan inte lägga ifrån sig boken. Lägg till intressanta karaktärer, tvetydiga relationer och tvära kast i handlingen så får man en riktig sidvändare.

Lättläst och spännande. Nu måste jag se filmen också.

En förträfflig utmaning…

… fick jag av Clara. Hon har ställt 11 finurliga frågor och här är mina svar. Bättre sent än aldrig.

1. Om du åter igen blev, 16/17, skulle på disco, skoldans vad man nu vill kalla det, och det var dags för tryckare, för detta är nämligen en sådan tillställning där det dansas tryckare, vilken låt vill du då göra det till?

Hm… det skulle nog bli till ”Boombox” av The lonely island och Julian Casablancas. Nej, skämt åsido… kanske ”Complainte De La Butte” av Rufus Wainwright.

2. Vilket sådant där redigt, mastodontverk, har du hemma i hyllan, som du vet att du egentligen borde älska, men ändå aldrig tagit dig för eller tagit dig igenom?

Jag har en tjock samlingsvolym med Sherlock Holmes Adventures & Memoirs (tror det är både romaner och noveller) av Arthur Conan Doyle. Ser längtansfullt på det blå omslaget och fingrar på de gyllene bokstäverna i titeln ibland, men har inte tagit mig för att läsa den än.

3. Vilken bok/scen beskriver bäst kärlek så den blir riktigt trovärdig och man själv nästan faller dit och blir kär på kuppen?

Svår fråga. Det finns så många olika sorters kärlek. Romantisk kärlek finns det nog många fina exempel på, men jag kan inte komma på någon där jag verkligen fått hjärtat i halsgropen. Minnesvärda scener jag minns är de mellan Estraven och Genly Ai i Le Guins The Left Hand of Darkness, men kärleken är av sekundär betydelse där. Jag läste dock nyligen The Road och där är kärleken mellan far och son hjärtslitande vacker. Faderns omsorg om pojken, pojkens omsorg om fadern. De har bara varandra i en värld som är förstörd. Ömtåligt, skört, flyktigt.

4. Om du fick bygga en egen liten kärnfamilj, hur tilltuffsad och märklig som du vill, vilka litterära karaktärer/författare skulle du vilja att den bestod av då? Allt från så enkelt som att ha singelmamman eller sitt påhittade släkträd fyllt av farbröder och kusiner går bra.

Jag behåller min familj som den är, med mitt lilla mumintroll och muminpappan, men vi skulle gärna ha en tam drake och en talande katt som husdjur. Hustomtar är välkomna att bosätta sig på sidovindarna och några älvor som svävade runt dammen i trädgården vore trevligt.

5. Har du någonsin haft eller har du en låtsas vän, osynlig alltså, Mållgan style, och känner du ibland att du i större utsträckning vill ha en nu som vuxen?

Nja, inga påhittade vänner mer än de karaktärer man skapar i sina berättelser. De blir väl på sätt och vis osynliga vänner, mer eller mindre.

6. Att författare vätskar strupen ibland är ju inte okänt, om du blev en storslagen författare, vilken skulle vara din go to drink som du dricker när det skrivande berget är svårt att se toppen på? (Lite dekadenta måste vi ju få vara, jag tror nog alla jag valt ut är vuxna nog att ha en favoritdrink.)

En stoooor, kall öl med en limeskiva nedkörd i flaskhalsen. Alla gånger. Haha, så tråkig är jag!

7. Hur organiserar du ditt bloggande? Sätter du dig bara ner, klickar nytt inlägg, och skriver om det som kommer dig an, eller har du planerat i förväg och kanske till och med gjort upp ett schema för vad som skall hända? (Denna fråga pågrund av att innan jag fick denna utmaning ikväll inte hade någon som helst aning om vad jag skulle blogga om, trots att jag gärna ville)

Önskar att man vore mer organiserad, men det blir mest att man skriver när man väl har något som är värt att skriva om. Jag har en målsättning att skriva minst varannan dag, men tyvärr blir det inte alltid så.

8. Om du fick ett superhjälte/skurk alterego, vad skulle du då heta och vilka skulle dina krafter vara?

Tidsbanditen, kanske, och jag skulle kunna resa fritt genom tid och rum, för att stjäla tid (bara från onda, givetvis) för att hinna med allt man vill göra. Och lite till.

9. Vilken plats på jorden, denna verkliga, skulle du helst teleportera dig till just nu och varför?

Till ett stort antikvariat som specialiserar sig på fantasy och science fiction, i någon avkrok av världen, på en mysig bakgata där små butiker och caféer trängs.  Tänk att kunna hitta titlar av sina favoritförfattare som har lite karaktär, inte som de nya, glansiga böckerna man köper i vanliga fall. Älskar nötta böcker.

10. På tal om teleportering, vilken fiktiv uppfinning hoppas du mest på att bli verklighet?

The Tardis vore ju ganska behändig!

11. Och sist men inte minst, vad ser du allra mest fram emot just nu?

Att få svar från de förlag jag har skickat mitt manus till!

Jag kommer inte för mig att hitta på några egna frågor (jag är så seg att det tar en evighet!) så jag skickar inte vidare utmaningen. Tack för utmaningen, Clara!

Idag anlände ett paket innehållande blod, skalpeller och isande skräck…

… i min brevlåda, men det är inte alls så otrevligt som det låter. Tvärtom, faktiskt. Jag hade turen att vinna ett exemplar av Jenny Milewskis debutroman Skalpelldansen (signerad dessutom!)  i en utlottning på förträffliga bloggen Swedish Zombie. Tackar!

Nu får jag se till att samla mig modet att öppna boken och läsa den. Romanen handlar om en 35årig författare vars romaner om en kirurg och flickmördare har blivit succé. Det ska bli intressant att se vad som händer, när huvudkaraktärens egen fiktion och verklighet smälter samman och hans liv förvandlas till en mardröm.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.