Arra av Maria Turtschaninoff
Jag läste Arra – Legender från Lavora förra året för första gången, men kände att den krävde en omläsning innan jag recenserade den för bloggen. Och det var den väl värd. Berättelsen skildrar flickan Arras uppväxt och väg genom livet, där hon utvecklas från att vara ett stumt och inbundet barn till att vara en stark och självständig ung kvinna. Arras historia utspelar sig i riket Lavora och det mytologiska stoffet är rikt redan från början. Turtschaninoff lägger grund för berättelsen med följande ord;
”Denhär berättelsen handlar om hur Lagora blev känt för sina bildvävar, och hur den andra freden mellan Lavora och Urundien kom till. Men allra mest är det här berättelsen om Arra den stumma, Arra den mångomsjungna, Arra den svarthåriga, Arra som lade grunden till Lagoras rikedomar, som föddes i den lilla byn Simora vid bäcken Simmol under järnbrukets blomstringstid.”
Boken består av tre delar, som alla skildrar olika epoker i Arras liv. Vi tar avstamp i flickans födsel. Hon föds som det åttonde barnet i en familj som redan har svårt att mätta alla munnar, där ingen har tid att skänka henne varken uppmärksamhet eller närhet. Mammahjärtat värker när man läser de stycken som skildrar det ensamma barnets hunger efter att bli sedd, rörd och talad till. Istället för att lära sig tala lär sig Arra att lyssna, och hon hör mer än de andra i hennes närhet gör. En dag upptäcker hon att hon att allting i världen sjunger, och att hon förstår sångerna. Turtschaninoff fångar vattnets väsen i sina ord;
”Det var en fröjdfull visa om djupa källor under bergen, om blanka stenar, fåror och krökar och om det stora, väntande havet. Arra slöt ögonen och lät ljudet svepa henne med sig, hon hoppade med vattendropparna ned för små vattenfall, hon kände vattenväxterna slemmigt stryka sig mot sitt ansikte, hon anade havets storhet utan att någonsin ha sett det.”
Arra lyssnar och lär sig de olika elementens sånger, jord, eld, luft och vatten. Hon hör gräset gnola i solens hetta, hör träden nynna under vintrigt täcke. Naturen är besjälad och i den finner Arra den närhet och det sällskap som hon saknar hos sin familj. I ett försök att ge livet åter till dött gräs upptäcker Arras mor att flickan som ansetts vara ofärdig har en fantastisk förmåga att fläta korgar. Och där tar vävandets tematik vid på allvar, som sedan ligger till grund för resten av Arras utveckling. Arra bidrar äntligen till hushållet när hon flätar korgar som de sedan säljer med god förtjänst, men ändå är hon fortfarande förskjuten av sin mor och skydd av sina syskon. Hungrig efter värme och närhet lyssnar hon till eldens knastrande melodi, medan hon arbetar i sin ensamhet, vilket kan vara mycket farligt;
”Men en eld måste ständigt hållas i bojor, annars förtär den allt omkring sig. Nu höll den på att förslava flickan Arra.”
Och att hon låter elden ta makt över hennes själ och hjärta får förödande konsekvenser, som leder till att hon förlorar det hem hon hade och får flytta till sin syster som bor i mosaikstaden Lagora. Rädd för sig själv och rädd för andras säkerhet skyr Arra nu andras uppmärksamhet. Hon hänger sig åt att bara överleva. Arra lärde sig först fläta korgar, i Lagora lär hon sig att väva på vävstol och hon skapar fantastiska bildvävar vars like man aldrig förr skådat. Hantverket ger den ensamma flickan en mening i tillvaron, men medan Arra förfärdigar sina kunnigheter i vävandets konst bryts hon ned känslomässigt av människorna i sin omgivning, särskilt av systern Evia, som själv tar till sig äran för Arras handarbete. Hon reduceras till ett ingenting och hennes livsvilja är som en evigt falnande låga, tills hon en dag väcks ur sin dvala av kärleken.
I Arras fortsatta resa får vi slutligen se hur hon går från att vara en tafatt och oönskad flickunge till att bli den kraftfulla kvinna som har förmågan att väva samman sin egen vilja med elementens. Storslagna äventyr och hemska krig skildras på ett jordnära och kännande sätt. Vi står inte i stridens mitt på fältet, men befinner oss hos de som känner krigets smärta mest av alla – hos mödrar, systrar och döttrar till männen som gett sig ut för att försvara riket. Arra kommer att spela en avgörande roll i stridens utgång.
En av de saker jag fastnar för mest i Arra, förutom känslan av solitt världsbygge och rik mytologi, är magin och hur den fungerar. Magin i Arra är naturlig och trovärdig, i min mening. Magi är som bäst när den kräver engagemang och när den kostar. Vevanden med trollstavar utan minsta betänklighet om vad magin kostar känns lite som fusk, kan jag tycka. Så är det inte i Arra. Magin kommer från ihärdigt arbete och enträget lyssnande. Arra har lärt sig förstå de olika materialens natur efter att ha lärt sig deras sånger och hon följer deras vilja för att skapa häpnadsväckande korgar och bildvävar, föremål som enbart kan beskrivas som magiska eller besjälade. När hon sedan manipulerar själva elementen väver hon samman sin vilja med elementens, genom att sjunga med i naturens sånger som hon kämpat för att lära sig. Och efteråt får hon betala för magin på ett eller annat sätt.
Maria Turtschaninoff är en författare vars författarskap jag kommer följa genom åren, det är jag övertygad om trots att jag hittills bara läst en av de tre skönlitterära romaner hon gett ut. Jag ska se till att införskaffa De ännu inte valda och Underfors framöver.
