Arra av Maria Turtschaninoff

Jag läste Arra – Legender från Lavora förra året för första gången, men kände att den krävde en omläsning innan jag recenserade den för bloggen. Och det var den väl värd. Berättelsen skildrar flickan Arras uppväxt och väg genom livet, där hon utvecklas från att vara ett stumt och inbundet barn till att vara en stark och självständig ung kvinna. Arras historia utspelar sig i riket Lavora och det mytologiska stoffet är rikt redan från början. Turtschaninoff lägger grund för berättelsen med följande ord;

”Denhär berättelsen handlar om hur Lagora blev känt för sina bildvävar, och hur den andra freden mellan Lavora och Urundien kom till. Men allra mest är det här berättelsen om Arra den stumma, Arra den mångomsjungna, Arra den svarthåriga, Arra som lade grunden till Lagoras rikedomar, som föddes i den lilla byn Simora vid bäcken Simmol under järnbrukets blomstringstid.”

Boken består av tre delar, som alla skildrar olika epoker i Arras liv. Vi tar avstamp i flickans födsel. Hon föds som det åttonde barnet i en familj som redan har svårt att mätta alla munnar, där ingen har tid att skänka henne varken uppmärksamhet eller närhet. Mammahjärtat värker när man läser de stycken som skildrar det ensamma barnets hunger efter att bli sedd, rörd och talad till. Istället för att lära sig tala lär sig Arra att lyssna, och hon hör mer än de andra i hennes närhet gör. En dag upptäcker hon att hon att allting i världen sjunger, och att hon förstår sångerna. Turtschaninoff fångar vattnets väsen i sina ord;

”Det var en fröjdfull visa om djupa källor under bergen, om blanka stenar, fåror och krökar och om det stora, väntande havet. Arra slöt ögonen och lät ljudet svepa henne med sig, hon hoppade med vattendropparna ned för små vattenfall, hon kände vattenväxterna slemmigt stryka sig mot sitt ansikte, hon anade havets storhet utan att någonsin ha sett det.”

Arra lyssnar och lär sig de olika elementens sånger, jord, eld, luft och vatten. Hon hör gräset gnola i solens hetta, hör träden nynna under vintrigt täcke. Naturen är besjälad och i den finner Arra den närhet och det sällskap som hon saknar hos sin familj. I ett försök att ge livet åter till dött gräs upptäcker Arras mor att flickan som ansetts vara ofärdig har en fantastisk förmåga att fläta korgar. Och där tar vävandets tematik vid på allvar, som sedan ligger till grund för resten av Arras utveckling. Arra bidrar äntligen till hushållet när hon flätar korgar som de sedan säljer med god förtjänst, men ändå är hon fortfarande förskjuten av sin mor och skydd av sina syskon. Hungrig efter värme och närhet lyssnar hon till eldens knastrande melodi, medan hon arbetar i sin ensamhet, vilket kan vara mycket farligt;

”Men en eld måste ständigt hållas i bojor, annars förtär den allt omkring sig. Nu höll den på att förslava flickan Arra.”

Och att hon låter elden ta makt över hennes själ och hjärta får förödande konsekvenser, som leder till att hon förlorar det hem hon hade och får flytta till sin syster som bor i mosaikstaden Lagora. Rädd för sig själv och rädd för andras säkerhet skyr Arra nu andras uppmärksamhet. Hon hänger sig åt att bara överleva. Arra lärde sig först fläta korgar, i Lagora lär hon sig att väva på vävstol och hon skapar fantastiska bildvävar vars like man aldrig förr skådat. Hantverket ger den ensamma flickan en mening i tillvaron, men medan Arra förfärdigar sina kunnigheter i vävandets konst bryts hon ned känslomässigt av människorna i sin omgivning, särskilt av systern Evia, som själv tar till sig äran för Arras handarbete. Hon reduceras till ett ingenting och hennes livsvilja är som en evigt falnande låga, tills hon en dag väcks ur sin dvala av kärleken.

I Arras fortsatta resa får vi slutligen se hur hon går från att vara en tafatt och oönskad flickunge till att bli den kraftfulla kvinna som har förmågan att väva samman sin egen vilja med elementens. Storslagna äventyr och hemska krig skildras på ett jordnära och kännande sätt. Vi står inte i stridens mitt på fältet, men befinner oss hos de som känner krigets smärta mest av alla – hos mödrar, systrar och döttrar till männen som gett sig ut för att försvara riket. Arra kommer att spela en avgörande roll i stridens utgång.

En av de saker jag fastnar för mest i Arra, förutom känslan av solitt världsbygge och rik mytologi, är magin och hur den fungerar. Magin i Arra är naturlig och trovärdig, i min mening. Magi är som bäst när den kräver engagemang och när den kostar. Vevanden med trollstavar utan minsta betänklighet om vad magin kostar känns lite som fusk, kan jag tycka. Så är det inte i Arra. Magin kommer från ihärdigt arbete och enträget lyssnande. Arra har lärt sig förstå de olika materialens natur efter att ha lärt sig deras sånger och hon följer deras vilja för att skapa häpnadsväckande korgar och bildvävar, föremål som enbart kan beskrivas som magiska eller besjälade. När hon sedan manipulerar själva elementen väver hon samman sin vilja med elementens, genom att sjunga med i naturens sånger som hon kämpat för att lära sig. Och efteråt får hon betala för magin på ett eller annat sätt.

Maria Turtschaninoff är en författare vars författarskap jag kommer följa genom åren, det är jag övertygad om trots att jag hittills bara läst en av de tre skönlitterära romaner hon gett ut. Jag ska se till att införskaffa De ännu inte valda och Underfors framöver.

En relation lika skör som de levande pappersfigurer som håller den samman.

Läste en helt underbar novell idag. Den är nominerad till 2012 års Hugo Awards. The Paper Menagerie av Ken Liu, en berättelse om att sky sitt kulturella arv, om att inte passa in, om föräldraskap. Moderns förmåga att skapa levande pappersfigurer är en lågmäld, men storslagen form av magi som förefaller fullständigt naturlig för sonen, textens berättare, men den räcker inte till för honom och ju äldre han blir desto mer skyr han sin mors bakgrund och hennes sätt att vara och tala, som skiljer sig så från det normativa i samhället han växer upp i. Hon är från landsbygden i Kina, men de lever i USA. Moderns kamp för att nå fram till sonen är lika hjärtskärande som den är desperat. En smärtsamt vacker berättelse.

Man kan läsa den här online, länken hittas hos bloggen Worlds Without End.

Tävlingsdags på Swedish Zombie…

…där man kan vinna ett ex av Kelly Links Fel grav och andra berättelser. Instruktioner hittar du här. (Håller tummarna för mig själv.)

Nattliga illdåd, mytomspunna drakar och dråplig humor…

… serverades i John Scalzis ”The Shadow War of the Night Dragons, Book One: The Dead City”. Jag läste texten på Tor.com, du hittar den här. Jag hade aldrig läst något av Scalzi förut och blev glatt överraskad av den humoristiska och träffsäkra tonen. (Inte minst är länken värd att följa för att få se ett lustigt bokomslag.) Tydligen är Scalzis text ett aprilskämt som urartat, enligt bloggen Worlds Without End där jag hittade denna länk, i detta inlägg där man listar 5 noveller som är nominerade till Hugo Award 2012.

 

Och så har jag äntligen redigerat klart…

… mitt manus. Det tog längre tid än förväntat, men nu är det gjort. Underbar känsla, att känna sigfärdig. Återstår bara att printa ut, skriva följebrev och skicka till utvalda förlag.

 

 

Arra är fantasy som den ska vara. Varför har jag bara läst sf den senaste tiden? Nu får det bli fantasy ett tag igen.

Läser just nu om Arra, Legender från Lavora av Maria Turtschaninoff och blir påmind om varför jag älskar fantasy. Miljöerna, magin, ödets makt. Berättelsens väv som sakta spinns på färgrika, förunderliga trådar inför läsarens blick. Underbart.

Måste se till att införskaffa Turtschaninoffs andra utgivna verk, De Ännu Inte Valda och Underfors. Och på hennes förträffliga blogg står också att läsa att fler fantastiska verk är att vänta framöver.

 

 

Attans…

…barnvakten åkte på en förkylning, så det blev ingen Zombiefredag. Man kanske inte skulle ha väntat sig annat heller, det är ju fredag den trettonde idag.

Nåväl, det blir kanske andra möjligheter framöver.

The Road av Cormac McCarthy

The clocks stopped at 1:17. A long shear of light and then a series of low concussions. He got up and went to the window. What is it? she said. He didn’t answer. He went into the bathroom and threw the lightswitch but the power was already gone. A dull rose glow in the windowglass.

Ur The Road.

I berättelsens inledning vaknar vi med mannen som är huvudkaraktär i boken, samt hans son. Vi befinner oss i USA i post-apokalyptisk tid, man får känslan av att det kan vara en inte alltför avlägsen framtid, där de färdas längs Vägen mot kusten. Samhället är raserat, växtligheten död och ett ständigt nerfall av aska täcker allting i grått stoft. Solen är föga brydd och låter inte sitt ansikte lysa över världen. Eviga bränder, skogsbränder och bränder av outtalad sort, fyller atmosfären med rök och stänger solskenet ute.

No sign of life. Cars in the street caked with ash, everything covered with ash and dust. Fossil tracks in the dried sludge. A corpse in a doorway dried to leather. Grimacing at the day. He pulled the boy closer. Just remember that the things you put in your head are there forever, he said. You might want to think about that.

Man glömmer väl vissa saker, undrar pojken. Man glömmer det man vill minnas och man minns det man vill glömma, svarar mannen. Genom detta landskap lotsar mannen sin son, med endast en ranglig kundvagn innehållande deras få tillhörigheter  som hjälp i vandringen. Kampen för överlevnad är desperat, smärtsam och verklighetstrogen, i den mån man nu kan föreställa sig ett scenario liknande det McCarthy målar upp. Mannen och pojken lever på burkmat för det mesta, men de svälter konstant. Andra överlevare har tagit till mer svårsmälta metoder för att överleva och har hänfallit åt kannibalism. Överlevare är ett av de största hoten i romanen. Ät, eller bli äten. Enligt denna regel tycks många leva och mannen och pojken stöter flera gånger på människoätande överlevare, mer enkelt kallade ”the bad guys”. Beskrivningen av den första hotfulla mannen vi konfronteras med väcker skräck och avsky. ”Eyes collared in cups of grime and deeply sunk. Like an animal inside a skull looking out the eyeholes.”

Människan är ett djur som andra, en liknelse som McCarthy återkommer till. Mannen och pojken är rävar som ligger och trycker i skogsbrynet, bultande hjärtan och skenande puls. McCarthy lyckas med det som riktigt bra science fiction ska göra – ge läsaren insektsperspektivet. Känslan av hur små och obetydliga vi egentligen är är påtaglig. Ensliga små myror som krafsar runt i undervegetationen, delar i ett ekosystem som är lika känsligt och instabilt som det är föränderligt. Och poesin i orden. Den poetiska skönheten mitt i allt fördärv. ”Dark of the invisible moon. The nights now only slightly less black. By day the banished sun circles the earth like a grieving mother with a lamp.”

Den yttre resan handlar om hur en man och hans son färdas från inlandet till kusten. Den inre resan skildrar hur en far lär sig att skiljas från sin son och det enda som håller honom fast vid det jordiska livet, hur han kämpar för att hinna ge pojken en så god chans till överlevnad som möjligt. Han håller sig vid liv på ren vilja, i en kropp som är fullständigt bruten, med en själ som vill förlora sig i de fruktade minnena av en försvunnen värld. Och medan boken skildrar faderns kamp för att rädda sonen, skildrar den även pojkens strävan att rädda fadern. Särkilt ett ögonblick i berättelsen etsade sig fast i mitt minne – vid ett tillfälle när mannen och pojken haft meningsskiljaktigheter över en incident som inträffat längs vägen, säger fadern att pojken inte är den som behöver oroa sig för allt. Pojken har helt motsatt uppfattning.

The Road var en läsupplevelse utöver det vanliga. Det händer ibland att man låter en berättelse komma en inpå livet, att man tar den med sig när man gör annat. Tänker på den medan man utför sina vardagliga bestyr. Jag har aldrig varit med om att den känslan så intensivt, som nu när jag läste The Road. Läste jag inte aktivt i boken tänkte jag på den. På promenad i skogen trängde sig intrycken från The Road på mig och förvandlade granarna och tallarna till utbrunna skelett, jag kunde föreställa mig världen genom McCarthys filter, där aska faller som snö i en undergången värld som brinner, brinner, brinner. Berättelsen var ständigt med. Obehaget fanns där och det finns där än, när jag känner efter. Romanen rör an vid en särskild sträng i hjärtat – om världen gick under, och du var kvar, och det mest värdefulla du hade var på väg att gå förlorat, vad skulle du göra då? Och om du stod där, utblottad, med ditt hjärta vid din sida, kunde du göra det som krävs för att behålla ditt hjärta intakt? McCarthy tvingar oss att tänka dessa tankar.

On the road there are no godspoke men. They are gone and I am left and they have taken with them the world. Query: How does the never to be differ from the never was?

Jag såg filmen innan jag läste boken. Filmen lämnade ett kraftfullt intryck och följer boken nästan till punkt och pricka, men den fångar inte i full utsträckning obehaget som boken bär med sig. Orden som präntas med trycksvärta rakt in i själen när man läser, rysningarna och ångesten som målas upp i ens inre. Mörkret. Askan. Återgången till rovdjursmentaliteten. Döda eller bli dödad. Civilisationsspillrorna. Mänsklighetens sista rosslande andetag.

”Are we still the good guys?” Pojkens eviga fråga.och faderns stående svar. ”Yes, cause we’re carrying the fire.”

En smutsig, illaluktande trollkarl från 1000-talet hamnar i 1970-talet av misstag…

… och lustiga händelser följer. Jag hörde för första gången talas om den så kallade Catweazle så sent som i veckan och kan bara beklaga att jag inte hört något tidigare. Här har man missat någonting skrattretande. Själva konceptet, med en rufsig, illaluktande (och mer än halvtokig) trollkarl som reser genom tiden av misstag känns klockrent. Kulturkrockar av episka proportioner är nog att förvänta sig. Jag har inte hunnit se något än, men fann bland annat detta klipp från Youtube.

Verkar fullständigt flummigt. Tror man får kasta ett öga på ett par avsnitt.

Just nu…

… redigerar jag mitt aktuella bokprojekt i plågsamt låg hastighet.

… målar jag en tavla i akryl med motiv från Maurice Sendaks Till Vildingarnas Land.

… läser jag Cormac McCarthys The Road när jag har tid.

… filar och funderar jag på nästa skrivprojekt, som blir en post-apokalyptisk berättelse.

… ser jag fram emot att gå på evenemanget ”Zombiefredag” , för intressanta föreläsningar.

… lyssnar jag på The Strokes album First Impressions of Earth i bilen…

… men mest av allt hänger jag med min lille grabb på åtta månader.

Vore roligt att höra vad ni andra har för er?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.