Samael av Jorun Modén

Jag har nu läst ut Samael, som jag bloggade om förra veckan. Modéns bok handlar om de tre bröderna Samael, Natanael och Gabriel, eller unisont kallade Sanaga, som har en annorlunda härkomst än vanliga dödliga. Två av de tre bröderna hör till släktet Odödliga, som från början är avkomman från änglars samröre med människor, senare Odödligas samröre med Odödliga. En av bröderna är av släktet Nefilim, som är avkomman från Odödligas samröre med dödliga, om jag tolkar det rätt. Boken skildrar brödernas uppväxt och deras kamp med och mot tillvaron, men mest av allt skildrar den en trasig familj och brödernas försök att hålla samman. Främst skildrar den äldste brodern Samaels känslomässiga kamp, där han hamnat i en slags föräldraroll för sina bröder, samtidigt som han är deras bror och vän. Fadern är ständigt frånvarande på arbetsresor och modern är död, som jag nämnde tidigare.

Sam och Gabriel, som är Odödliga, har Ljus och kan skapa egna världar, så kallade Psykoheter. De lämnar sina kroppar i Tillvaron, som är vår värld, och ger sig i medvetandet av till andra existenser.

Vi förflyttar oss först från Tillvaron till Ejvaron. Insidan av mina ögonlock är svarta och röda, men efter en stund ljusnar de, tills de blir alldeles vita. Ejvaron är oändligt stor. Det är i Ejvaron som vi kan träffa mamma också. Från Ejvaron, som är ett tillstånd så nära döden man kan komma utan att verkligen vara död, kan man komma till Psykoheterna.

Otaliga världar existerar som andra Odödliga har skapat, men man kan inte färdas till andras Psykoheter utan att vägledas, bjudas in, eller genom att ha en karta. När Sam och Gabriel är stora nog skapar de en egen värld, som de kallar Ro, och i denna tillvaro är de som lyckligast. Bröderna är själsfränder, så nära man kan komma varandra.

Jag förflyttar mig till Ejvaron. Så snart som jag förnimmer Gabriels Ljus, börjar vi skapa. Vi ger oss ut i en tom rymd, ett universum före den stora smällen. Jag är fri, jag har ingen kropp. Jag visste att det skulle vara så, men inte att jag skulle känna mig så stor, så fullkomlig, rusig och ändå klar som iskallt vatten. Gabriel är med mig, vi kan gå över i varandra, vara ett och samma väsen och ändå två. Det är inte svårare för oss att samarbeta än det skulle vara för två hjärnhalvor.

Eftersom Nat inte har Ljus hamnar han utanför, vid sidan av, och man känner hela tiden av detta avstånd, som en spänning, i berättelsens ton.  Konflikten mellan Sam och Nat (som på många sätt är varandras spegel) ligger hela tiden och pyr under ytan.

Jag ska inte gå in närmre på handlingen eftersom jag redan tagit upp den lite, men sammanfattningsvis kan man säga att boken är en uppväxtskildring där vi följer brödernas väg från att vara pojkar till att vara unga män, men boken är även en skildring av den episka kampen mellan ont och gott på himmelsk nivå. Bröderna hamnar mitt i uråldriga strider som innefattar gudar, änglar, demoner, magi, sierskor och drakar. Öden som uppfylls, myter som utlevs, fantasier som tar fysisk form. De delar som berör mest är de som skildrar brödrakärleken och syskonbanden. De delar som får mig att häpna och förundras är de som skildrar Sam och Gabriels tillvaro på Ro.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s